På våren strömmar vatten i bäckar och ur den vilande marken dyker upp liv i ökande takt. Många drömmar om sommaren och semester samt soliga dagar på sommarstugan vid en sjö eller kanske havet. För en biolog kan sommartiden ändå vara fullt bokad med fältjobb. Fältdagar drar sig lätt på längden och dessutom är de mera fysiska än kontorsjobb. Efter en dag i fält är man ofta helt slut bara av friskluftsförgiftning, och har man inte skyddat sig tillräckligt av solen eller regnet så har även det sina konsekvenser… Trots allt så är fältjobb den roliga delen av arbetet för många och en anledning till att man har sökt sig till detta yrke.
Det händer allting någonting oväntat i fält. Ofta ser man djur- eller växtarter som man inte har sett i naturen tidigare, utan bara hört av dem eller läst om dem. Förra sommaren stötte jag på konstiga klossar i samband med växtkartering. Jag letade efter vattenväxter på botten av en sjö med en harv som jag kastade. Då kände jag att det fanns något hårt ovanpå det mjuka bottenmaterialet och jag trodde att de var musslor såsom på andra ställen som vi hade karterat, för de var för lätta att vara stenar. När jag fick upp klossarna visade de sig att vara en ny bekantskap för mig, nämligen sjömalm.
Sjömalm, som även kallas för limonit, förekommer främst i innersta och östliga delar av Finland där det finns sjöar med sand- och moränsediment. (Detta förklarar även varför jag inte hade stött på sjömalm tidigare…). Malm som fås från sjöar eller myrar har smultits i masugner för att anrika järn som sedan omarbetades till verktyg i synnerhet på 1800-talet. Järn som var gjort av sjömalm vittrade ändå lätt, antagligen eftersom det finns fosforsyra i den. Därför var bergmalm som kom från Sverige mera uppskattad, men lokalt kunde sjömalm vara av stor betydelse. För sommaren finns det redan flera fältprojekt planerade, som jag ser fram emot. På semester kan man vara sen under tråkigare tider…
– Anne Lehmijoki, vattendragssakkunnig