Skogsbrukets vattenskyddsmetoder och -konstruktioner

Målsättningen med skogsbrukets miljöskydd är, att minimera den belastning som förorsakas av markberedningen, hyggena och iståndsättningsdikningarna. Skogsbrukets vattenskyddskonstruktioner spelar en central roll speciellt då det gäller att minska belastningen med fasta partiklar och näringsämnen, men det är också viktigt att man kritiskt överväger åtgärdernas behov samt tajming. Det lönar sig att utföra endast de nödvändiga åtgärderna.

En kraftig markbehandling höjer såväl belastningen med fasta partiklar som näringsämnen. Tidigare använde man i Finland allmänt plöjning som behandlingsmetod, men nuförtiden har man rätt långt avstått från detta. I ställe för plöjning kan man beroende på jordmånen använda t.ex. fläckupptagning, fläckuppläggning, harvning eller kontrollerad förbränning.

I de konstruktioner, som man allmänt använder inom skogsbrukets vattenskydd, kan man kvarhålla fast material och en del konstruktioner kvarhåller ifall de är rätt konstruerade även näringsämnen. När det gäller belastningen med organiskt kol har man inte ännu kommit på några väl fungerande metoder, vilket gör att det viktigaste är att försöka förhindra att belastning uppstår. Det kan man göra genom att bl.a. undvika dikning och i mån av möjlighet överväga att övergå till kontinuerligt skogsbruk.

I det följande behandlas centrala vattenskyddskonstruktioner inom skogsbruket.

Grävnings- och rensningsavbrott

Belastningen med fast substans i de enskilda dikena kan minskas genom att göra avbrott i dikesgrävningen eller -rensningen. Grävningsavbrott är avsnitt i diket som lämnas ogrävt, där vattnet rinner längs markytan till diket nedanför. Rensningsavbrotten igen är avsnitt som lämnas orensade vid iståndsättningsdikningen.

Att göra avbrott i grävandet är ett kostnadseffektivt sätt att minska belastningen med fast substans, som uppstår vid iståndsättningsdikningar.

Slamgrop

Slamgropar är fördjupningar, som grävs i nya diken och diken som rensas. Deras huvudsakliga uppgift är, att stoppa det grova fasta partiklar, som frigörs i samband med grävningar och omedelbart därefter. Slamgroparna fylls vanligtvis snabbt efter grävningsarbetet och de töms inte i motsats till sedimentationsbassängerna (se följande). Slamgropens funktion effektiveras om man nedanför gropen lämnar ett grävningsavbrott.

Sedimenteringsbassäng

Sedimenteringsbassänger är bassänger, vars funktion grundar sig på att vattnets strömningshastighet minskar så, att de fasta partiklar, som transporteras med vattnet, sjunker till bassängens botten. Sedimenteringsbassängerna dimensioneras på basen av vattenmängden, som påverkas av det ovanför liggande tillrinningsområdets areal. För att sedimenteringsbassängerna skall hållas funktionsdugliga bör de tömmas kontinuerligt.


En sedimentationsbassäng

Dammkonstruktioner

Det är möjligt att med hjälp av dammkonstruktioner förbättra sedimenteringsbassängernas funktion, men de kan också fungera som självständiga vattenskyddskonstruktioner.

Bottendamm

Bottendammarna är konstruktioner, som fördröjer och jämnar ut vattenflödet i dikena. De minskar erosionen samt kvarhåller det grova fasta material, som transporteras längs bottnen. Man kan anlägga flera bottendammar efter varandra och då bildar de trapplika hinder. Bottendammar kan byggas av stenar, betong, jordmaterial eller trä. Ofta är det att rekommendera, att man ovanför dammarna eller de trapplika hindren bygger en sedimentationsbassäng, dit det fasta materialet, som kommer med vattnet, kan samlas.


En bottendamm
Rördamm

En rördamm är en konstruktion med vars hjälp man kan lagra större flöden. En rördamm består vanligtvis av två rör, av vilka det nedre är i bruk vid mindre flöden och det övre vid tider med stora flöden. Bäst lämpar sig rördammarna i torvmarker och även i samband med en rördamm är det bra att bygga en sedimenteringsbassäng eller en våtmarksbassäng. Med hjälp av rördammar kan man förbättra bassängernas funktion betydligt och med hjälp av den kombinerade konstruktionen är det möjligt att hålla kvar till och med 80 % av det fasta materialet.

Ytavrinningsfält

Med ett ytavrinningsfält avser man i allmänhet ett plant myrområde, där det dit ledda vattnet filtreras, då det rinner genom kärrvegetationen och delvis också inne i torven. Ett väl fungerande ytavrinningsfält filtrerar 70–90 % av den fasta substansen samt i någon mån även lösliga näringsämnen.

Våtmark

En våtmark är ett område, som hålls fuktigt eller vått under alla årstider. Naturliga platser för våtmarker är bland annat tillandningsområden, som uppstått i samband med sänkning av vattendrag. Dessutom kan man anlägga våtmarker genom att dämma upp fåror på platser där blötläggningen inte vållar problem. Våtmarken samlar fastsubstans och näringsämnen, som är bundna till de fasta partiklarna speciellt under växtperioden och dessutom fungerar de som levnadsmiljöer för många arter, bland annat vattenfåglar. Speciellt i marker med finkornigt jordmaterial fungerar våtmarker bättre än sedimenteringsbassänger, eftersom de förutom det grövre materialet även binder mindre partiklar och näringsämnen.

Såsom sedimenteringsbassängerna bör våtmarkernas konstruktioner skötas och det på bottnen ansamlade materialet bör tidvis avlägsnas. För att uppnå en tillräcklig vattenskyddsnytta bör våtmarkens areal vara ca 2 % av hela tillrinningsområdets areal.


En våtmark
Användning av trämaterial i vattenskyddskonstruktionerna

Förutom de metoder som ovan beskrivits har man börjat undersöka nya vattenskyddsmetoder, som kan kombineras med de redan befintliga vattenskyddskonstruktionerna. En sådan metod är användningen av träknippen, med vilka man har uppnått lovande resultat när det gäller kvarhållandet av näringsämnen och eventuellt också organiskt kol, som de konstruktioner, som hittills har presenterats, kvarhåller dåligt. På det trämaterial som sänks ner i fåran bildas en näringsbindande biofilm, som kan utnyttjas av flera organismer. På basen av resultaten kan man rekommendera användningen av sänkt trämaterial i förutom vattenskyddskonstruktioner (bl.a. sedimentationsbassänger) även i torrläggningsfåror. Resultaten har följts med i Finlands miljöcentrals PuuValuVesi-projekt (på finska).


Vid reduktion av belastningen kan man använda sig av kombinationer av olika vattenskyddskonstruktioner. På bilden ses en våtmarksbassäng med en rördamm, där man dessutom har placerat träknippen.