Ifall brunnsvattnet inte uppfyller kvalitetskraven, vad gör man då?

Brunnsvattnet uppfyller inte alltid hushållsvattenförordningens krav och/eller rekommendationer. En del avvikelser, såsom de som sammanhänger med den mikrobiologiska renheten, kan ofta åtgärdas genom att sätta brunnen i skick och vid behov desinficera den. Även för många andra kvalitetsavvikelser finns det olika metoder, såsom luftning, filtrering eller omvänd osmos.

Ringbrunnarnas vattenkvalitetsproblem

Typiska problem i en ringbrunn är, att ytvatten kommer in i brunnen. Ytvattnet innehåller regn- och smältvatten samt dag- och övriga vattenflöden. Beroende på brunnens skick, området, jordmånen och omgivningens topografi kan ytvattnet förstöra brunnsvattnet genom att till brunnen transportera framför allt mikro-organismer och annat biologiskt materiel (humus) men också kemiska föroreningar, såsom kväveföreningar och landsvägssalt. Om ytvatten kan komma in i brunnen kan i själva verket vilka ämnen som helst som av olika orsaker finns i brunnens omgivning hamna dit.

Därför är det av största vikt då man sköter sin ringbrunn att kontrollera brunnens skick och konstruktioner årligen. Det är klart att brunnslocket och alla delar ovan marken bör vara hela och täta – i locket får det inte ens finnas någon hålighet dit någon fluglarv ryms. Oftast kommer ytvattnet åt att tränga in i brunnen då tätningarna mellan ringarna har gett efter samt då tjälen har rubbat ringarna. Därför är det viktigt att ringarna sätts rätt på plats och det är viktigt att granska och underhålla fogarna. Dessutom bör man hålla brunnens tjälskydd i skick samt att man ser till att marken runt brunnen sluttar bortåt från brunnen.

Övriga typiska problem i ringbrunnar är höga järn- och manganhalter samt surhet. Vattnet i en ringbrunn är ofta lite surt, ungefär pH 6,5. Även mängden aluminium kan vara ett problem. Enligt brunnsundersökningsresultat från Geologiska forskningscentralen (GTK) innehåller 11–12 % av ringbrunnarna betydligt mera aluminium en den högsta rekommenderade halten (< 200 µg/l). Detta gäller särskilt södra Finland och västkusten.

Borrbrunnarnas vattenkvalitetsproblem

Nuförtiden bygger man många borrbrunnar. En borrbrunn kan anläggas nästan var som helst, medan byggandet av en ringbrunn kan på vissa platser vara omöjligt på grund av t.ex. jordmånens kvalitet och/eller så finns det för få jordskikt.

Ett grundvatten som pumpas från ett stort djup är gammalt och det har länge varit i kontakt med berggrunden och det innehåller i regel mera lösta ämnen såsom järn, mangan och fluorid jämfört med grundvatten från ett mindre djup. Beroende på berggrundens bergarter och borrbrunnens djup kan grundvattnet innehålla även arsen, uran och radon. Ett ganska vanligt problem i vatten från borrbrunnar är att det innehåller lite syre, vilket ofta yttrar sig som en unken svavelvätedoft.

Byggandet av en borrbrunn kräver yrkeskunskap – och såväl en rätt placering som rätt djup har betydelse.  I mycket bergiga områden såsom havskusten och skärgården kan jordskikten som täcker urberget vara i det närmaste obefintliga, vilket betyder, att markens filtrerande effekt kan vara ytterst obetydlig. Om berggrunden på en sådan plats råkar vara mycket söndrig kan ytvattnen ha en ovanligt hinderfri möjlighet at tränga ända ner till grundvattnet. I kust och skärgårdsområdena är ett sannolikt problem, då man bygger en borrbrunn, att det finns risk för att havsvatten blandar sig med grundvattnet.

Vid borrbrunnar har man ofta byggt en separat servicebrunn, som till de delar som ligger ovanför marken, kan motsvara en ringbrunn. Därför bör man se till att den är tät på samma sätt som en ringbrunn.

Vattenkvalitetsproblemen är påvisade, vad följer?

Ifall man påträffar halter som överskrider hushållsvattenkriterierna såsom järn, mangan eller fast fluorid, lönar det sig, att med de färska laboratorieresultaten vara i kontakt med hälsoskyddsmyndigheterna eller direkt konsultera sakkunniga företag som säljer och installerar vattenbehandlingsapparatur. Sådana aktörer hittas på vår karta och i framtiden är de förhoppningsvis ännu flera. Med de uppmätta halterna i det undersökta brunnsvattnet lönar det sig också att dra nytta av Finlands miljöcentrals (SYKE) analystolk, som finns både som PDF-version som kan printas ut eller som en elektronisk algoritmversion. I den senare kan man välja ämne, mata in den uppmätta halten och på basen av det få uppgifter om situationen och hur pass allvarlig den är och eventuellt vad som kan göras för att åtgärda saken.

För att förbättra brunnsvattnets kvalitet finns det många kemisk-fysikaliska metoder, såsom luftning, alkalisering, desinficering, filtrering, infiltrering och jonbyte. Källorna här nedan erbjuder nyttig information och ”första hjälp” när det gäller effekten av att avlägsna olika ämnen med hjälp av dessa metoder. I fråga varande information har uppgjorts och publicerats av SYKE, men kan öppnas här direkt i webbläsaren från vattnenskvalitets mediabibliotek.

Om brunnsvattnets kvalitet förändras plötsligt

Förutom kvalitetsundersökningarna av brunnsvattnet, som görs regelbundet, är det dessutom skäl att låta undersöka vattnet alltid om vattenkvaliteten ändrar plötsligt. Oftast märker man förändringen på vattnets doft, smak eller färg. Brunnsvattnet kan också bli grumligt.

För att välja ett ändamålsenligt undersökningspaket är det viktigt att fundera på möjliga orsaker varför vattnets kvalitet har ändrat. Men långt ifrån alltid kommer man på någon uppenbar orsak. Men om det nyligen skett någon aktivitet i närheten av brunnen, såsom kraftig markbehandling eller -utfyllnad, skogsavverkning, dikning, gödsling betydande läckage (avloppsvatten, olja mm.) är det skäl att omnämna detta i laboratoriet i samband med att man hämtar vattenprovet dit. Ifall det finns behov av att göra någon specialundersökning såsom oljekolväten, bensin, flyktiga ämnen, eller bekämpningsmedel, bör provet tas i speciella kärl. Det lönar sig att vara i kontakt med laboratoriet i förväg för att få rätta kärl och provtagningsdirektiv.

Ifall brunnsvattnets kvalitet ändrar plötsligt är det klokast att direkt ta kontakt med den egna kommunens hälsoskyddsmyndighet, som ger råd om hur man skall agera.