Brunnsvatten som skalla användas som dricksvatten bör uppfylla det krav som fastställt för hushållsvatten

Det brunnsvatten, som används som dricksvatten och för matlagning, bör uppfylla de kriterier som fastställts av social- och hälsovårdsministeriet (STM), av vilka en del är krav och en del är mål/rekommendationer. Hushållsvatten får inte innehålla mikrober, parasiter eller kemiska ämnen i sådana halter ett de kan medföra men för människans hälsa.

Man kan konstatera att var och en av oss intar två liter vatten i dygnet i form av dricksvatten, te, kaffe eller självtillredd mat. För dem som bor i glesbygden är det alltså inte betydelselöst hurudant vatten man får från den egna brunnen.

De mikrobiologiska kriterierna för hushållsvatten är att de inte får innehålla fekala mikroorganismer över huvud taget. Som indikation på dessa undersöker man

  • Escherichia coli samt enterocker, av vilka det inte får finnas en enda i vattnet
    (0 cfu/100 mL; cfu = kolonibildande enhet).
    Det är bra att minnas, att om man i vattnet påträffar någondera av dessa fekala indikatorbakterier är det ett tecken på att vattnet är fekalt nedsmutsat och att vattnet i verkligheten kan innehålla vad som helst som härstammar från avföring, även egentliga sjukdomsalstrare.

Av de kemiska kvalitetskraven har man uppställt många, av vilka dessa är de mest väsentliga då det gäller privata brunnar

  • Arsen (< 10 μg/l)
  • Fluorid (< 1,5 mg/l)
  • Nitrat (< 50 mg/l)
  • Nitrit (< 0,5 mg/l)

De viktigaste kvalitetsrekommendationerna (jämte gränsvärden) är följande:

  • Koliforma bakterier (< 100 cfu/100 ml)
  • Ammonium (< 0,5 mg/l)
  • Klorid (< 100 mg/l)
  • Kemisk syreförbrukning (< 5 mg/l)
  • Mangan (< 100 µg/l)
  • Radon (< 1000 Bq/l)
  • Järn (< 400 µg/l)

Vattnet får inte heller vara frätande och därför undersöker man i grundpaketen utöver klorid även vattnets surhetsgrad dvs. pH (6,5-9,5) samt konduktivitet (ledningsförmåga) och hårdhet. Ett vatten som till sina egenskaper är frätande löser metaller från metallrör, utrustning och delar av konstruktionerna samtidigt som de gör själva konstruktionerna sprödare och därmed ökar risken för vattenskador.

Brunnsvattnets duglighet som dricksvatten definieras således inte enbart av den mikrobiologiska kvaliteten. Ackrediterat laboratorium kan ge ett utlåtande gällande vattnets kvalitet endast till den del  som man undersökt samtidigt. Ett vatten som på basen av bakterier är rent kan innehålla något kemiskt ämne som överskrider kraven såsom exempel nitrit. Man kan också tänka som så, att förtroende till vattnets dugligt och att det hålls som sådant kommer via att det kontrolleras regelbundet genom en undersökning så, att vattnet undersöks grundligt med sex års intervall och även där emellan med hjälp av en mindre omfattande undersökning. Så här rekommenderar SYKE och de andra myndigheterna:

”Man undersöker olika ämnen i olika situationer. Vid rutinundersökningen vart tredje år lönar det sig att undersöka bakteriemängden, pH, färg, ledningsförmåga, grumlighet samt permanganattal. Vart sjätte år är det bra att undersöka utöver de ovannämnda även kväveföreningar, alkalitet, vattnets hårdhet, syre, järn, mangan, klorid och fluorid. I bergsborrbrunnar undersöker man dessutom arsen, uran och radon om det finns skäl att misstänka att dessa ämnen finns i grundvattnet. Strålskyddscentralen (STUK) rekommenderar mätning av radon- och uranhalten i alla borrbrunnar”

Tilläggsläsning