Bild 1. Vid lågvatten var det omöjligt för fiskken att ta sig förbi dammen, och inte heller var det lätt vid ett lämpligt flöde.
I Vihtijoki vid Haimoo by låg en gammal överflödesdamm, som upprätthölls av en dikningssammanslutning, och som fungerade som ett nästan fullständigt vandringshinder för fisk och vattenlevande organismer som försökte ta sig uppströms. Det fanns planer på att restaurera den av träplankor uppbyggda dammen redan i början av 2000-talet, men projektet fullbordades inte. Underlättande av fiskarnas rörelser togs upp på nytt som ett led i det landsomfattande projektet FRESHABIT LIFE IP, där vattendragsrestaureringar och avlägsnande av vandringshinder förverkligas för laxfiskarna och flodpärlmusslorna i Karisåns vattendragssystems område.
Vihtijoki är ett av Karisåns vattendragssystems källvatten, där olika aktörer har förverkligat vattendragsrestaureringar och återställande av forsområden under flera års tid. Vihtijoki rinner ut i Hiidenvesi sjö vid Vichtis kyrkoby.
Planen
Dammen mättes upp med hjälp av en flödesmodell. I enlighet med planen, sänktes den blivande forsens höjd med 5 cm, eftersom en naturenlig fors har en lägre avbördningskoefficient. På så sätt bibehålls vattennivån i det övre loppet, och rivningen av dammen leder inte till erosionsproblem eller försumpning.
Förverkligande
Arbetet påbörjades genom att frysa en väg över åkern för transport av material och maskiner. Genom att riva den gamla plankdammen på två ställen, gick det att sänka vattenytan på ett kontrollerat sätt under arbetets gång. Efter detta installerades två tätningskärnor av tre i förstärkt plast, vilka stöddes nedströms av bergkross.
Innan den mittersta skivan sattes på plats, gjordes en tillfällig byggplatsdamm uppströms, vilken gav ca 5 minuter tid att installera den formskurna skivan innan vattnet steg.
Efter installationen, stöddes skivorna med bergkross och täcktes med rundad natursten.
Då nacktröskeln färdigställts, började forsens nedre del att byggas upp enligt planen. Vattenytan som stigit efter startdagen och den snö som kommit under natten och morgonen medförde sina egna utmaningar.
Den brutna sten som hade hämtats till erosionsskydd nedanom den gamla plankdammen hade under tidernas gång täckts med vattenmossa. De här mossbevuxna stenarna flyttades till den övre delen av forsen för att snabba upp vattenmossans spridning i den nästan ”sterila” konstgjorda forsen. Vattenmossan gör till exempel att insektfaunan fortare återhämtar sig, vilket i sin tur gör det möjligt för fisk att hitta föda.
Forsnacken formades med hjälp av lekgrus till att slutta lätt. Förutom grus, sattes större ytstenar ut för att bryta strömningen och till exempel göra det möjligt för strömstaren att jaga på vintern. Forsens längd blev sammanlagt ca 50 meter. Dessutom fortsattes erosionsskyddet av åsluttningarna ca 15 uppströms.
– Joonas Tammivuori, projektarbetare
